Snö...
... Så vackert... Får mig att minnas så många saker som jag saknar...
Känner ganska stor press just nu från flera håll och samtidig ska man hålla minen uppe mot andra. Förvirrande ibland och fruktansvärt frustrerande. En hel del saker som är frustrerande.
Folk som inte kan säga rakt ut vad de menar, tycker eller tänker. Som tramsar omkring. Även andra saker som är frustrerande men orkar inte ens ta upp det.
Har sagt att jag hjälper dig, har lovat dig om och om igen men i sista minuten försvinner du. Vet inte vad det handlar om, om det kan vara den ovilja jag vet du känner mot att be om hjälp. Att ta emot hjälp...
Vet inte men önskar jag föstod eller änu mer att du berättade.
Men du vet var jag finns och där kommer jag alltid vara.
Någonstans där ute på kanten, endast en hårsmån från att falla och försvinna men av någon anlening finns jag kvar där.
För de flesta verkar jag falla... Men inte här...
Mänisskor försvinner från en liv och ny kommer in alla lämnar de avtryck, en del på gott andra på ont men av alla lär man sig något. Ibland om sig själv i bland en ny sorts förståelse för hur vi funkar. Ibland visar sig en person vara någon helt annan... Alla är vi olika...
