Let go...
Helt borta... Har släpt allt och det känns skönt, befriande. Tror att orsaken till att jag höll fast var att jag trodde at det var det. Det enda som fanns där för mig. Min enda chans så ville inte låta den försvinna. Men hade otroligt fel på den punkten.
Även om det egentligen inte finns något annat så är det helt ok för jag vet att det finns något någonstans. Något inte helt perfekt men helt perfekt för mig.
Är rädd men vem är inte lite skraj när man talar om framtiden och vad som komma skall? Men jag är inte så rädd att jag gömmer mig bakom ett hörn och vägrar gå framåt. Nope bring it on!!!
Är anningen irriterad på migsjälv för att jag är för blyg, för att jag ibland inte vågar göra en del saker som jag vill göra. Handlar om små saker nu. Tankar som jag tänkt men inte helt fullföljt. Dock så tror jag att jag är jag och uppskattas för att jag inte gör visa saker, för att jag faktiskt tvekar eller avstår. Det gör ju att jag skiljer mig från andra... Så jag skiter faktiskt fullkomligt i om visa kallar mig mesig eller feg. Tänker inte fläka ut mig eller hålla på och göra mig till och vara någon jag inte är.
Tror ingen annan hänger med riktigt i mina tankegångar på detta ämnet men jag vet .
Ska försöka göra klart det mesta för resan nu....
